död.
om man finge välja själv?
vilken är bästa "döden"? själv gillar jag en sorts film-död.
slutscenen i Thelma och louise. När dom säger "Lets keep going" och tar varandras händer och bara trampar gasen i botten på sin slitna gamla amerikanare och kör rätt ut i Grand Canyon.
vet inte varför döden är med mig i tankarna idag. jag är ju inte "rädd" för döden. bara han inte kommer till någon som man gärna vill ska finnas kvar. ..för min egen del är jag inte rädd.
Ibland är han efterlängtad, en befriare, en som tar bort bojorna hos en fängslad. en som kommer och tar en i handen och säger- det är bra nu. Du behöver inte strida mer.
ofta utmålas döden som en svart figur i kåpa gärna med en lie i handen och ett döskallegrin. Men jag tror tvärt om.
jag tror döden kommer ljus och vit och vacker och fin. en ängel. som milt tar en i handen och säger Kom med mig nu.
Mitt i all smärta hos en cancer drabbad, eller någon som ligger för döden i annan sjukdom eller olyckshändelse eller vad som.
jag skulle inte måla upp Döden svart och mörk. Det är ju det som finns kvar när döden kommit som är det svarta mörka och hemska.
På så sätt, gör dessa tanke gångar att det är lättare att arbeta nära döden. När den är där som en befriare och inte som en bödel.
förövrigt har jag ringt en läkare idag för att få lite hjälp med all tinnitus o ångest och sömnproblem ....jag har väl aldrig sjukskrivit mig direkt och är ingen gå-hemma-människa.
ändå talade dom om det första dom gjorde att man inte ska tro man kan gå o bli sjukskriven pga utbrändhet för försäkringskassan godkänner inte det serru
jo men visst. det är ju DEN informationen som är viktigast att framföra till en ev deppig ångestfylld nedstämd och utbränd patient.... herre min je, jag hade inte nämnt nåt om sjukskrivning.
härligt samhälle. tur det är helg...stockholm och solvalla hägrar........
Döden,,,ja, det är ett laddat ämne. Ibland svårt att tala och tänka på..
I mitt jobb har jag varit med om när människor dött, men då är det oftast befriande och rofullt om de varit sjuka länge och lidit..
men för de efterlevande är det självklart jobbigt.
Jag har oxå upplevt den skräckfyllda döden som INTE varit naturlig, utan bara hemsk och jobbig.. Den känslan och bilden försvinner nog aldrig.
Ibland när man tänker på döden (för det gör man ju då o då) så ilar det till i magen och oroskänsla infinner dig... Man vill ju inte bli drabbad själv...Oron är nog mest att man inte har en aning om vad som händer. Eller att man inte vill lämna någon eller bli lämnad.
Oj, vilken lång komentara detta blev...Du får ursäkta...
Förresten, din dammsugare verkar inte vara att leka med.....
Kram
kan du inte byta läkare?
för mig är det tvärtom höll jag på att säga. nej men, jag har aldrig fått nån oroskänsla eller så. jo gentemot dom efterlevande så klart. Men för egen del tror jag ändå att just döden i precis det ögonblicket hon (väljer säga hon) kommer. när själen lämnar kroppen. då tror jag, ens själ, oavsett tidigare smärtfyllda ångestfyllda kamp som pågått,
just i det ögonblicket, när man ser döden. Ser den för vad den är. då väljer man den. dom säger inte livet och döden i kristendomen, dom säger döden och livet. alltså, döden först.
för mig ger det en enorm trygghet, och känsla av frid att tänka på döden.
SORG som kommer i dödens fotspår däremot är otroligt hemsk. de som inte tagit döden i handen, som inte sett, dom som får stanna kvar i tomhet och saknaden...i kölvattnet av den som gått vidare...det är tufft.
Jag är djupt imponerar när man ser människor som varit totalt förkrossade, och som lyckats på något vis kämpa sig upp, och efter en tid, faktiskt står på två ben igen. skröpliga och skadade, men STÅR.
har läst Pigge werkelins bok ett par gånger, och gråtit tills ögonen värker. ÄNDÅ läser jag, för styrkan som lyser igenom, glädjen kärleken och hoppet. Det är mer fantastiskt än att flyga till månen och hem igen. en prestation. tillbaka till livet från en sorg.
så är jag rädd för något,
så är det sorgen. DEN tror jag kommer i en svart kåpa o lie.
oj det blev ett mastodont-inlägg dethär...
och vetdu,
min monster-dammsugare, jagade mig nästan uppför trappan innan! han ligger därnere i hallen och grinar illa åt mej. jag vågar inte ta i honom. det får hellre vara stora damm-björnar istället för dammråtter...
kära norge-vän, jag pratade bara med en sköterska. doktorn "hade inte tid" möjligtvis nästa vecka.
får hoppas man får nån vettig då.
Vad har du för läkare? Vårdcentralen?
Finns visst en del som blivit sjukskrivna för utbrändhet, det kanske inte står så i papprena men pga kroppen behöver vila...stå på dej, annars gör någon annan det.
