funderingar...
...var o handlade igår ( innan huvudvärk då) i en mataffär. Plötsligt seglade det förbi en som jag inte sett sen skoltiden.
Då, var hon skolans snyggaste...alla ville se ut som hon, en riktig "inne"-tjej.
NU...hasade hon omkring med en svans ungar efter sig, i gamla uttjänta flip-flops och urtvättade trikåbyxor, med en matchvikt som säkert hade fyrdubblats sen skoltiden...ingen liten böna om man säger så...och en si så där tre fyra ungar i hasorna...trött...
och jag tänker tillbaka. Tillbaka på skoltiden, när allt var så enormt viktigt. utseendet, kläderna. "looken" man stod i timmar och sprayade håret, dränkte in sig i parfymer och hade man inte levis 501 och vita nikeskor me blåa nikemärket på, var man köörd.
tänk om man kunnat säga till den till den där "inne-bönan"...tagga ner. om tjugo år kommer du stå där i kassan i mataffären med tom blick o rufsigt hår , sisådär hundra kilo tyngre, med en hel hög med ungar och köpa fiskpinnar. . .
hade hon trott mej?
tror inte det...
och för den delen....
hade nån kommit te mej i sjuan o sagt
snälla vän, om tjugo år kommer du sitta i en soffa i vetlanda och var på gräns te utbränd efter att ha grävt för många gravar...ha vad hade jag sagt då?
jag var ju så bombsäker på att jag skulle bli advokat eller författare eller sångerska eller tävlingsryttare....
livet tar sina vägar. rätt kul att se...
nu ska jag väcka barn och styra upp morgonbestyr...
Det är onekligen lite kul & se "dom" nu..jag var inte den mest poppis i skolan,,en grå mus som gärna mobbades på,,det finns en del som trackade mej som jag bara ler åt nu,,,..Det som göms i snö,,,
Iofsäg så hade kanske inte jag trott att jag skulle ha det så bra som jag har det nu om nån hade sagt det då,,,Självförtroende,,Näääää
Och jag som drömde om att bli inredare, jag skulle ha körkort, vara gift , lycklig och framgångsrik. Men då visste man inte att man hade en fått arva en sjukdom som gör att man är där man är idag.
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article5266882.ab
Kolla in detta
ja ska jag vara ärlig så var jag lite SKADE-glad...jag tänkte för mig själv -så pjåkig är jag inte i alla fall....hm sen skämdes jag.
jag hade tur och blev aldrig mobbad eller så, jag hade tur att ha många kill-vänner som tyckte man skulle va snäll mot mej, tur det, för när jag ser tillbaka på vad jag hade på mej och det faktum att jag aldrig kammade mig knappt före åttan, eller använde balsam eller smink o gick i vad som var närmast te skolan, var om man säger inte modeintresserad...så BORDE jag nästan blitt mobbad åtminstone lite...
men jag var väl så gapig så ingen vågade väl.-)
huga.
