gladmymlan

jag läser ju som sagt en del andra bloggar, och några av dem handlar om människor som fått en svårt sjukdom och en tidsbegränsning på hur lång tid av livet dom har kvar.

Det har fått mig att fundera mkt, jag är ju en obotlig troende på reinkarnation. inte riktigt som indierna eller så, Jag har en vision, som jag burit med mig inuti och som kommer inuti, och den gör att har en bra "döds-tro"

jag arbetar ju inom kyrkan och har som arbetsuppgift även att gräva gravar, vara med under begravningen inne, samt gräva igen efteråt.

En del har frågat hur jag kan jobba med sådant, om man inte blir ledsen, och nedstämd av så deppiga arbetsuppgifter.

och Jo man blir naturligtvis ledsen av och till, men inte så mycket över den döda människan som ligger där i sin kista,

utan mest  ledsen genom sorgen och saknaden som de anhöriga bär med sig in.

Mycket beror nog på min starka tanke/ känsla av att det inte är DET HÄR livet, som är det "viktiga" även om det är det vi tror.

Man skulle nästan kunna jämföra det med att vi är vakna på dagen och tror det är livet, sen drömmer vi på natten, och säger det var en dröm,

men det är drömmen som är verkligheten, och vårt "dagliga" liv det som INTE är såå viktigt.

jag läser mkt av Neale Donald Walsch, samtal med Gud böckerna och visst kan man ifrågasätta om hans samtal är sprungna ur en gudomlig konversation med Gud fader själv, eller bara en fantasi av neale själv.

Men det spelar ingen roll. mycket av det som kommer fram i hans böcker, är sådant som jag själv tror på inuti.

Det är som han säger Gud,

ni är mina barn, och världen är er lekplats. Jag bryr mig inte om VAD ni gör därute, bara att ni ÄR där ute och UPPLEVER saker. Sen när ni varit ute och lekt en hel dag kommer ni hem till mig igen.

Jag tror faktiskt att vi är här för att uppleva saker för att bli så fullkomliga som möjligt. Inte så mkt på att vi ska LÄRA  oss saker eller utvecklas.

Vi är nog utvecklade som vi är, men om man tänker sig att vi är små bitar av gud själv, av hans själ, som är ute och leker, för att UPPLEVA saker, så är det fascinerande.

För att veta vad kärlek är, måste man uppleva SAKNADEN av kärlek, För att veta vad trygghet är, måste man ut i det okända utan skyddsnät, för att kunna njuta av en solig sommardag, måste du upplevt en regnig oktoberdag...

det är därför jag inte tror ex Paris hilton är ett smack lycklig, trots alla miljoner dollar hon har.

FÖR HON HAR ALLTID HAFT DET. hon vet inte UPPLEVELSEN AV ATT INTE  ha pengar, hon har inget att jämföra med, och därför borde hon bara oförmögen att på allvar uppskatta och förstå hur mkt hon har, hur bra hon har det.

Jag bagatelliserar inte livet och döden för det, jag tycker det är otroligt sorgligt när någon man känner eller vet något om, går bort, men jag vet inte om det är för MIN EGEN skull jag är ledsen, för jag tror inte att den personen som går vidare, till ett  annat liv, är ledsen. Vi ser inte helheten, vi är i en vinkel från var vi inte kan se heela bilden...

man kanske jämföra med att vår värld är rund, men det är inget vi kan uppfatta, vi ser bara en rak platt värld runtomkring oss.

VI kan inte uppfatta att det är sol i thailand, medans det är snö o kallt här, fastän det är samma värld vi lever i, för vi har inte den vinkeln att uppfatta det från

så när vi tror vi DÖR så går vi nog bara runt "hörnet" ur synvinkel för en del, men vi finns lika mycket där ändå. vi har inte försvunnit, bara simmat ur bild liksom, bytt skepnad, som en larv som blir en fjäril...

Sen är inte döden mindre katastrofal för det, men ska man plocka sönder döden, så är det nog inte så mkt själva döden man oroar sig för i slutet ändå.
 
Det är dom runt omkring.

man funderar nog över barn föräldrar släktingar vänner,
saker, allt runt om, som nu ska snurra vidare utan en själv. Det är något som är en svår upplevelse, helt klart, och som jag skulle ha mest problem med om jag drabbas av något livshotande i framtiden.

på något vis hjälper det mig att veta, att även om det skulle vara svårt att lämna stt liv, sina barn, utan att kunna ge dom de verktyg jag tror på dom behöver för att klara sig genom livet, så KOMMER dom att förstå, precis som jag kommer förstå, den dag döden inträffar för dom  i sin tur. Jag har sett filmen till slutet, medans dom är mitt i filmen, jag vet att den är både rolig och sorglig, men kan inte förbereda dom på det, det måste dom få se själva..

jag är medveten om att jag är oerhört naiv, som har alla teorier, om död och liv, utan att själv för tillfället ha drabbats av det, men ändå, det är tankar och känslor kring död och liv som jag har och alltid har haft.

För min personligen, är det helt ofattbart, att andra tror att man bara blir jord när man dör. För mig är det  obegripligt ologiskt, jag tror inte - jag VET (inom mig) att det är så här, jag TROR inte på gud, jag VET gud. Sen har nog inte jag listat ut meningen med hela livet i och med mina tankar, förmodligen är jag kanske bara en bråkdel rätt, men ändå ger denna tro  eller som jag väljer att uttrycka det, kunskap, ett lugn.

jag tror inte på djävulen. inte på något helvete heller. Gud är kärlek, personifierad. det känns klart.
djävulen, är något småaktigt, påhittat av människor, eftersom jag tror på att ondska är rädsla, så är väl i så fall djävulen rädslan personifierad på någotsätt.

jag tror däremot att helvetet är något vi själva skapar, och upplever, som en del av upplevelsen.

helvetet är personligt. för en mor som ser sitt barn svälta
ihjäl, för det inte finns någon mat, DET är det absoluta helvetet för henne.

jag tror med på tankens positiva kraft, och att alla negativa tankar, är även dom väldigt starka och kan manifesteras i verkligheten. Att tillräckligt många är negativa blir till en negativ verklighet. kolla bara på finanskrisen....det är väl ett bevis på tankens negativa kraft om den kommer från tillräckligt många...

Det är inte lätt att försöka beskriva sin egen livs-filosofi eller tro, på en bloggsida, det är ju tjugo års funderande bakom allt, och det blir lätt bara platt när man skriver ner det så här,
men

det är en del av det jag innerligt tror på,