jag och adhd
Min 7åring har adhd, samt drag av aspergers. Vi fick diagnosen för ett halvår sedan. Jag har väl ända från start misstänkt att något varit annorlunda med honom jämfört med storebror. Som mamma grubblar man ganska mkt över vad som kan vara fel? Jag hade en mild släng av förlossningsdeppression när han föddes, spelade det in kanske? Han hade en jobbig förlossning, och var lite medtagen när han föddes, är det orsaken måntro?
Har jag inte givit honom lika mkt uppmärksamhet som storebrorsan? Har jag givit honom för mkt uppmärksamhet? turerna har varit många i mitt huvud kan man säga...
Vi har nog vänt ut och in på oss själva sen starten, kan hända att hans biologiska far och jag separerade när han bara var 8 månader, som är problemet??
vi har funderat, försökt ändra på tusen saker, gått kurser, läst om allt möjligt, testat fiskleverolja och annat.
så i våras fick han tillslut en diagnos. För honom innebär ADHD en stor bristande impulskontroll, koncentrationssvårigheter, rastlöshet och lite brist på empati eller förstå andras känslor och liv. Aspergers visar sig mest genom att han är manisk av och till, ett par månader är det svampar, bara svampar och läsa om svampar och det är det enda samtalsämnet. Sen blir det kartonger (!) han samlar kartonger, bygger saker av kartonger och gamla tidningar, pratar enbart om kartonger etc. Nu är det väl mest mata ankor...ankor och ankor. samla på bröd, ringa runt hela bekantskapskretsen i jakt på gammalt bröd.
Han har även ritualer för själva ank-matningen, bara vante på höger hand, vänster hand ska vara fri för brödet, oavsett om det är tio minus ute...
vänner är det svårt med, men i hans fall är det nog mer föräldrarna som inte vill min son ska leka med deras barn, än att inte BARNEN vill leka med honom.
Nå väl. detta är inget gnäll-inlägg. ADHD n har faktiskt väldigt många positiva sidor. Den LÄR MIG som förälder så otroligt mycket, och jag ligger nog lite i gräddfilen, för föräldrakunskap gentemot föräldrar med " vanliga" barn.
Jag har lärt mig att kontrollera mina känslor, ilska är något som runnit av mig för länge sedan, det här vanliga, att man är irriterad över barnen eller deras upptåg - nej nej. Här funkar det inte med en mamma som blir arg och snäsig, och ska vi få bukt med hans utbrott gäller det att vara pedagogisk, lugn och dalai-lama-lik. behålla lugnet fastän det stormar.
Se på konflikten som om man ser den på teven, eller från håll. Annars går det t skogen. Det är fantastiskt hur man lärt sig kontrollera sina egna känslor, ilska är ju faktiskt något som inte gagnar någon alls, hjälper inte till på något sätt alls, och skapar bara mer konflikter. kan man hantera sina känslor, ligger man steget före och kan gå in i en konflikthantering med öppna ögon och skapa ordning...
jag har lärt mig rutiner, och att hitta glädje i det "vanliga" i att inte förändra något, då han är känslig för förändringar. Innan har jag slösat tid på möblera om förnya förbättra i hemmet...nu SKA det vara lika dant. enkelt. nästan på gränsen till tråkigt samma. Det ger honom en trygghet, att inget förändras hemma, i varje fall inte i onödan.
Adhdn har lärt mig mer förståelse, hur svårt det måste vara för barn och vuxna med den typen av funktionshinder, det är ju inte som att bryta ett ben, då SER ju omginingen att man är rörelsehindrad, och kräver därför inte att du ska springa hundra meter i skolan...men med adhd, som är ett osynligt funktionshinder, är det stora krav från omgivning och skola, att han SKA klara av att vara i en klass med 20 andra barn OCH lära sig saker...OCH klara av raster mm....
nu ska jag visserligen inte gnälla på skolan. Förra året var jag i stor konflikt med dom, det var stor oförståelse för hans problem, men det här året är allt bättre tillrättalagt, och han har klarat av en hösttermin, visserligen inte så att han direkt kan läsa än, eller klarar av mkt läxa. men han har i alla fall gått dit varje dag, och inte tröttnat än!
Nu får han medicin med, och den kontrollerar en del av beteendet, men inte allt. Det är fortfarande min pojk.
hur som helst, i saker att vara tacksam över, är jag tacksam för allt min son lär mig. jag har fått värdera om allt i livet, allt som är viktigt, jag har gått in i väggen, fått kraftig ångest av ens tillkortakommanden, men fått gå i kognitiv beteende terapi, och därigenom lärt mig oerhört mkt, hur man hanterar tankar och grubbleri...
Allt detta på mindre än ett år! jag har gått en snabbkurs i personlig utveckling, och jag gillar vad jag har nu kunskapsmässigt. Jag har lärt mig prioritera, lärt mig hur jag hanterar hans utbrott (vilka han i princip inte ens FÅR med mig, bara med andra) jag är stolt över hur vi utvecklats som familj, även om det varit ordentligt tufft.
stolt över strukturerad vardag, stolt att vi rest oss ur askan efter att varit krypande framåt sakta men säkert med stenar på ryggen mesta dels halva förra året. Stolt att vi håller ihop, stolt att familjen är tight och stark trots allt! Stolt över mina barn, över att vi lyckats renovera halva huset trots allt som rusat runt omkring...stort att jag klarat av arbetet, fastän jag bara velat ligga ner och blunda.
Stolt att jag varje dag åkt och lämnat mina barn på skolan, trots att vissa där tom anklagat oss för att ha slagit vår son, för att han " sa" det....blärhg, det var visserligen det som nästan fick oss på fall, en riktig magspark måste jag säga, men....om det inte dödar dig, gör det dig starkare...
vi klarade även det. NU är det 2009. och vi ska kämpa vidare.
Vi har tre underbara roliga originella skojfriska barn som verkar lyckliga, och som alla bidrar till vår familj på ett härligt sätt.
Endel brukar fråga mig, men hur ORKAR NI...en helknäpp fråga. Det är vårt LIV vi lever. och jag skulle inte byta bort en dag, jo ok en dag går bra om sambon o jag får ifred:-) men nej. jag skulle inte velat ha mitt liv annorlunda. Jag kanske inte skulle önska ett funktionshinder på sonen så klart, men nu när han har det, får vi se även det som en välsignelse. Jag hade inte varit den jag är utan det.
god fortsättning på er
Har jag inte givit honom lika mkt uppmärksamhet som storebrorsan? Har jag givit honom för mkt uppmärksamhet? turerna har varit många i mitt huvud kan man säga...
Vi har nog vänt ut och in på oss själva sen starten, kan hända att hans biologiska far och jag separerade när han bara var 8 månader, som är problemet??
vi har funderat, försökt ändra på tusen saker, gått kurser, läst om allt möjligt, testat fiskleverolja och annat.
så i våras fick han tillslut en diagnos. För honom innebär ADHD en stor bristande impulskontroll, koncentrationssvårigheter, rastlöshet och lite brist på empati eller förstå andras känslor och liv. Aspergers visar sig mest genom att han är manisk av och till, ett par månader är det svampar, bara svampar och läsa om svampar och det är det enda samtalsämnet. Sen blir det kartonger (!) han samlar kartonger, bygger saker av kartonger och gamla tidningar, pratar enbart om kartonger etc. Nu är det väl mest mata ankor...ankor och ankor. samla på bröd, ringa runt hela bekantskapskretsen i jakt på gammalt bröd.
Han har även ritualer för själva ank-matningen, bara vante på höger hand, vänster hand ska vara fri för brödet, oavsett om det är tio minus ute...
vänner är det svårt med, men i hans fall är det nog mer föräldrarna som inte vill min son ska leka med deras barn, än att inte BARNEN vill leka med honom.
Nå väl. detta är inget gnäll-inlägg. ADHD n har faktiskt väldigt många positiva sidor. Den LÄR MIG som förälder så otroligt mycket, och jag ligger nog lite i gräddfilen, för föräldrakunskap gentemot föräldrar med " vanliga" barn.
Jag har lärt mig att kontrollera mina känslor, ilska är något som runnit av mig för länge sedan, det här vanliga, att man är irriterad över barnen eller deras upptåg - nej nej. Här funkar det inte med en mamma som blir arg och snäsig, och ska vi få bukt med hans utbrott gäller det att vara pedagogisk, lugn och dalai-lama-lik. behålla lugnet fastän det stormar.
Se på konflikten som om man ser den på teven, eller från håll. Annars går det t skogen. Det är fantastiskt hur man lärt sig kontrollera sina egna känslor, ilska är ju faktiskt något som inte gagnar någon alls, hjälper inte till på något sätt alls, och skapar bara mer konflikter. kan man hantera sina känslor, ligger man steget före och kan gå in i en konflikthantering med öppna ögon och skapa ordning...
jag har lärt mig rutiner, och att hitta glädje i det "vanliga" i att inte förändra något, då han är känslig för förändringar. Innan har jag slösat tid på möblera om förnya förbättra i hemmet...nu SKA det vara lika dant. enkelt. nästan på gränsen till tråkigt samma. Det ger honom en trygghet, att inget förändras hemma, i varje fall inte i onödan.
Adhdn har lärt mig mer förståelse, hur svårt det måste vara för barn och vuxna med den typen av funktionshinder, det är ju inte som att bryta ett ben, då SER ju omginingen att man är rörelsehindrad, och kräver därför inte att du ska springa hundra meter i skolan...men med adhd, som är ett osynligt funktionshinder, är det stora krav från omgivning och skola, att han SKA klara av att vara i en klass med 20 andra barn OCH lära sig saker...OCH klara av raster mm....
nu ska jag visserligen inte gnälla på skolan. Förra året var jag i stor konflikt med dom, det var stor oförståelse för hans problem, men det här året är allt bättre tillrättalagt, och han har klarat av en hösttermin, visserligen inte så att han direkt kan läsa än, eller klarar av mkt läxa. men han har i alla fall gått dit varje dag, och inte tröttnat än!
Nu får han medicin med, och den kontrollerar en del av beteendet, men inte allt. Det är fortfarande min pojk.
hur som helst, i saker att vara tacksam över, är jag tacksam för allt min son lär mig. jag har fått värdera om allt i livet, allt som är viktigt, jag har gått in i väggen, fått kraftig ångest av ens tillkortakommanden, men fått gå i kognitiv beteende terapi, och därigenom lärt mig oerhört mkt, hur man hanterar tankar och grubbleri...
Allt detta på mindre än ett år! jag har gått en snabbkurs i personlig utveckling, och jag gillar vad jag har nu kunskapsmässigt. Jag har lärt mig prioritera, lärt mig hur jag hanterar hans utbrott (vilka han i princip inte ens FÅR med mig, bara med andra) jag är stolt över hur vi utvecklats som familj, även om det varit ordentligt tufft.
stolt över strukturerad vardag, stolt att vi rest oss ur askan efter att varit krypande framåt sakta men säkert med stenar på ryggen mesta dels halva förra året. Stolt att vi håller ihop, stolt att familjen är tight och stark trots allt! Stolt över mina barn, över att vi lyckats renovera halva huset trots allt som rusat runt omkring...stort att jag klarat av arbetet, fastän jag bara velat ligga ner och blunda.
Stolt att jag varje dag åkt och lämnat mina barn på skolan, trots att vissa där tom anklagat oss för att ha slagit vår son, för att han " sa" det....blärhg, det var visserligen det som nästan fick oss på fall, en riktig magspark måste jag säga, men....om det inte dödar dig, gör det dig starkare...
vi klarade även det. NU är det 2009. och vi ska kämpa vidare.
Vi har tre underbara roliga originella skojfriska barn som verkar lyckliga, och som alla bidrar till vår familj på ett härligt sätt.
Endel brukar fråga mig, men hur ORKAR NI...en helknäpp fråga. Det är vårt LIV vi lever. och jag skulle inte byta bort en dag, jo ok en dag går bra om sambon o jag får ifred:-) men nej. jag skulle inte velat ha mitt liv annorlunda. Jag kanske inte skulle önska ett funktionshinder på sonen så klart, men nu när han har det, får vi se även det som en välsignelse. Jag hade inte varit den jag är utan det.
god fortsättning på er
Kommentarer
Trackback
