hem
har borrat ner mig i min stora mjuka soffa, dricker en nybryggd kopp kaffe, har lille nicke-limpan i knät, hör sambon fixa i köket, han brukar alltid mysa till det med något gott på kvällarna.. sitter här o bara njuter, njuter av mitt eget liv. Mitt älskade gamla hus, med glasveranda och kakelugnar...
som vi gråtit blod i , målat, fixat, bytt tak, renoverat kakelugnarna, lagt golv, riktat väggar byggt tvättstuga i bytt kök....
jag verkligen älskar mitt hem och mitt liv. Jag har fått bitarna på plats, som man drömde om när man var ung,
jag fann tillslut äkta genuin kärlek, fick min drömprins, fick mitt älskade hem som jag trivs i även om det finns mkt man vill förbättra och förändra...men det är ett trivsamt inbott hem, fyllt av sambons och mina drömmar...
jag har min lille hund, mina underbara pojkar, min härliga häst, min gamla uppvuxna trädgård med smultronjasmin, japanskt körsbärsträd, gammeldags liljor, brygghus och vebod...och ändå mitt i stan.
jag har mina vänner. vänner som jag känner jag litar på, trivs tillsammans med, vänner som jag kan ringa till när som, och ibland inte ringa till på tre veckor men är lika goa när vi väl träffas ändå.
Jag har min goa svärmor o svärfar 150 m härifrån, min storebror o familj 150 m åt andra hållet...
Jag har på något sätt fått RO i kroppen....tillskillnad från när man var tonåring, allt var rivalitet, uppgivenhet, deppiga dagar, oro och grubblerier...
nu känns det faktiskt som att jag är nästan VUXEN och TRIVS med det.
Panikångesten, den hemska eländiga paralyserande äckliga som kom då jag stressade, fick jag perfekt hjälp för,
istället för att trycka i mig medicin, fick jag chansen att gå i kognitiv beteende terapi, och jag säger bara det, är det någonting som verkligen hjälper, så är det KBT.
det hjälper en att se problemen ur andra vinklar, får hjärnan att trampa upp nya spår och verkligen gör en enorm skillnad...
jag gick av och till i ett år, och nu kan jag snabb-bota mig själv om ångestens fula tryne tittar fram...vilket händer endast när jag är stressad och inte riktigt tror jag har kontroll över situationer.
men nu känner jag bara att jag börjar driva i den riktning jag velat gå hela tiden. jag är i kurs.
det är sån skön känsla, när livet är Rätt...
man ska visserligen inte ropa ut att allt är perfekt, för då händer alltid något, och visst finns det aspekter även i mitt liv som inte är positiva alltid, men jag känner att man ska se på även dessa, som något man kan ta lärdom av.
Det känns i varje fall härligt mysigt underbart att sitta i sitt lilla hus, och gosa ner sig med sambon sen 7 år tillbaka, fortfarande lika nykär och glad, och bara...vara...
nu kom min lille plutt, måste gosa lite.
som vi gråtit blod i , målat, fixat, bytt tak, renoverat kakelugnarna, lagt golv, riktat väggar byggt tvättstuga i bytt kök....
jag verkligen älskar mitt hem och mitt liv. Jag har fått bitarna på plats, som man drömde om när man var ung,
jag fann tillslut äkta genuin kärlek, fick min drömprins, fick mitt älskade hem som jag trivs i även om det finns mkt man vill förbättra och förändra...men det är ett trivsamt inbott hem, fyllt av sambons och mina drömmar...
jag har min lille hund, mina underbara pojkar, min härliga häst, min gamla uppvuxna trädgård med smultronjasmin, japanskt körsbärsträd, gammeldags liljor, brygghus och vebod...och ändå mitt i stan.
jag har mina vänner. vänner som jag känner jag litar på, trivs tillsammans med, vänner som jag kan ringa till när som, och ibland inte ringa till på tre veckor men är lika goa när vi väl träffas ändå.
Jag har min goa svärmor o svärfar 150 m härifrån, min storebror o familj 150 m åt andra hållet...
Jag har på något sätt fått RO i kroppen....tillskillnad från när man var tonåring, allt var rivalitet, uppgivenhet, deppiga dagar, oro och grubblerier...
nu känns det faktiskt som att jag är nästan VUXEN och TRIVS med det.
Panikångesten, den hemska eländiga paralyserande äckliga som kom då jag stressade, fick jag perfekt hjälp för,
istället för att trycka i mig medicin, fick jag chansen att gå i kognitiv beteende terapi, och jag säger bara det, är det någonting som verkligen hjälper, så är det KBT.
det hjälper en att se problemen ur andra vinklar, får hjärnan att trampa upp nya spår och verkligen gör en enorm skillnad...
jag gick av och till i ett år, och nu kan jag snabb-bota mig själv om ångestens fula tryne tittar fram...vilket händer endast när jag är stressad och inte riktigt tror jag har kontroll över situationer.
men nu känner jag bara att jag börjar driva i den riktning jag velat gå hela tiden. jag är i kurs.
det är sån skön känsla, när livet är Rätt...
man ska visserligen inte ropa ut att allt är perfekt, för då händer alltid något, och visst finns det aspekter även i mitt liv som inte är positiva alltid, men jag känner att man ska se på även dessa, som något man kan ta lärdom av.
Det känns i varje fall härligt mysigt underbart att sitta i sitt lilla hus, och gosa ner sig med sambon sen 7 år tillbaka, fortfarande lika nykär och glad, och bara...vara...
nu kom min lille plutt, måste gosa lite.
Kommentarer
Trackback
