gladmymlan

Då jag SOM NI VET börjat läsa några bloggar som tar upp det viktigaste i livet, bloggar om människor mitt i livet som drabbats av en dödlig åkomma och vars livsdagar nu är tidsbestämda.

Det har verkligen gått på djupet på mig, och jag kan inte (och vill inte) låta bli att omvärdera mina tankar och känslor om mitt liv.

jag menar om det ska komma NÅGOT gott ur att en människa som inte ens är 40 år än, ska behöva dö, så är det väl att den personen lyckas få NÅGON annan att omvärdera sitt liv och tankar och livsmål,

att få någon annan, som ex jag själv, att UPPSKATTA det jag har mitt framför ögonen...

Jag är i ett himmelrike, står MITT i det, men SER det inte. För jag har inte öppnat ögonen. Om jag bestämmer mig för att öppna ögonen, och titta runt omkring mej, skulle jag snart inse, att himmelriket inte är NÄRA, utan det är HÄR och nu.

lev varje dag som om den vore den sista" hör man som ordspåk här och var.

ja jo. i teorin BORDE man, men GÖR man?

jag vaknade vid två tiden i natt, omöjligt för mig att somna om.

. Jag kan inte låta bli att tänka på, VAD som betyder mest för mig i livet,

vad som skulle vara det absolut viktigaste för mig, om jag skulle drabbas av någon sjukdom?

vad skulle jag känna efter att fått ett besked om att jag har si eller så länge kvar på denna jord? skulle det vara att jag borde hittat på mer med barnen? ridit mer? målat fler tavlor? skrivit en bok? varit mer glad och mindre pms-sur?
skrattat mer? haft mer sex? inte brytt mig om när man blivit orättvist behandlad nångång, eftersom LIVET är större än så?

vi håller en glittrande pärla i handen, men ser bara ett sandkorn.

VAD är det som gör at vi bara går i samma grå-daskiga bleka vardags-ljus, utan att reflektera över något annat än räkningar, bygga på huset, skjutsa ungarna till träning etc....

Det JAG tänker ägna mitt liv till, den gåva jag blivit given, är att njuta av livet. uppleva livet. vakna varje dag och vara väldigt lycklig över att sambon ligger bredvid mig i sängen, lyssna på barnens snarkningar i sängen bredvid, och känna tacksamhet över var dag jag får vakna upp, frisk, med friska barn och ett liv framför mig.

Snälla ni som eventuellt läser min blogg, Tänk efter. Vad betyder något, i DITT liv, om någon ger dej en dödsdom i morgon?
VAD vill du göra om du fick fem månader till i detta liv?

Njut en gråtrist novemberdag, av att du kan dra in luft i dina lungor, du kan gå, du kan skratta.
Har du ett jobb, njut av det. se det inte som en plats du MÅSTE tillbringa din tid på, för att kunna mätta familjen där hemma.
Livet , uppleverlserna, är större än så.
Jag lovar att dom som har en dödsdom över huvudet, dom som kämpar där ute, skulle kunna ge vad som helst , för att få sucka en måndagsmorgon över isiga rutor på bilen och tråkigt möte vid nio.

Det är VIKTIGT att vi alla inser hur bräcklig vår tillvaro ÄR, och det är ännu viktigare, att se det vackra i allt vi HAR, vi som har friska barn, familjer, jobb, tak över huvudet och mat på bordet varje dag, lever i ett ÖVERFLÖD  av lycka och välgång.

Själv tänker jag omvärdera mitt liv, och jag lovar att stäädning, kommer låångt ner på min livs lista. Jag tror INTE att om jag råkar ut för en sjukdom, kommer känna att "jag borde ha STÄDAT mer" är en möjlig tanke.

nu ska jag skicka iväg mina underbara barn till skolan. fylld med tacksamhet över barn, hem, god frukost och ett bra liv.