söndag igen
Idag blev det sovmorgon, som jag i princip aldrig någonsin tar, eftersom jag brukar få huvudvärk när jag sover för länge.
Idag gick det bra, så jag klev inte upp förrän efter nio nån gång.
Idag blir det nog inget allvarligt som händer, vi har inga planer, och det är ganska skönt faktiskt. Tror jag ska ta en lång promenad med hunden snart,
Pojkarna, i alla fall de största, vaknade tidigare än mig för de var uppe och påklädda när jag kom ner, och det är fantastiskt! Vad undrar nu säkert? jo, att vi fått ligga kvar i sängen, det var inte så länge sen mellanpojken väckte oss, oavsett tid på morgonen, så fort han vaknade, med antingen ett ill-skrik eller en trudelutt i sin trumpet.
Han har inte varit känd för att ta hänsyn till att andra inte är lika pigga som honom, men det har blivit mycket bättre senaste månaderna. Sånt är man tacksam för!
Vi hamnade ju framför melodifestivalen igen igår, men jag vet inte vad man ska säga...Det är ju inte sån där super-klass precis, men det har det väl aldrig varit heller.
Molly var väl duktig, även om hela låten osade Pling-Forsman, och man tyckte man hört den förrut. Jag sa, där är en ny melodi för sommarens alla kommande vigslar man kommer jobba på... Nu har det varit ett tag med Sonja Alden " för att du finns" som varit poppis, och länge har folk i stugor som vill bekräfta sin kärlek gjort det med "Aldrig ska jag sluta älska dej".
Det låtvalet fattar jag väl inte riktigt, För den börjar med nåt om att " - jag har aldrig varit någon skönhet eller så..." eller nåt åt det hållet, och den är så....ja undfallande på något vis, att man inte är någon särskild och att man är tacksam att NÅN älskar en.
Men melodin är ju fin, och refrängen.
Det är kul att jobba vigslar och se klänningen och hur nervösa dom är, oavsett om de gifter sig med en som dom bott ihop med i femton år, ´skaffat barn med, bajsat med öppen dörr inför och levt halva livet ihop....ändå är dom nervösa.
Jag vet inte om jag skulle vara så nervös om sambon o jag fick våra stora tummar ur baken och gick te prästen. Det är ju bara att konfirmera något som redan ÄR.
det hade ju varit en helt annan grej om man bara känt varann i några veckor, och sen skulle stå där o undra om människan kommer säga ja eller nej inför alla.
Nå väl. När man väl står där kanske man är nervös ändå, fast å andra sidan. om jag ska stå NÅNSTANS överhuvudtaget o säga ja så kommer det bli i ett kapell i las vegas ändå. och då säger jag inte "ja" utan " I do". och vi lär inte ha släkten med oss dit så då behöver jag inte vara nervös för nåt alls.,
Idag gick det bra, så jag klev inte upp förrän efter nio nån gång.
Idag blir det nog inget allvarligt som händer, vi har inga planer, och det är ganska skönt faktiskt. Tror jag ska ta en lång promenad med hunden snart,
Pojkarna, i alla fall de största, vaknade tidigare än mig för de var uppe och påklädda när jag kom ner, och det är fantastiskt! Vad undrar nu säkert? jo, att vi fått ligga kvar i sängen, det var inte så länge sen mellanpojken väckte oss, oavsett tid på morgonen, så fort han vaknade, med antingen ett ill-skrik eller en trudelutt i sin trumpet.
Han har inte varit känd för att ta hänsyn till att andra inte är lika pigga som honom, men det har blivit mycket bättre senaste månaderna. Sånt är man tacksam för!
Vi hamnade ju framför melodifestivalen igen igår, men jag vet inte vad man ska säga...Det är ju inte sån där super-klass precis, men det har det väl aldrig varit heller.
Molly var väl duktig, även om hela låten osade Pling-Forsman, och man tyckte man hört den förrut. Jag sa, där är en ny melodi för sommarens alla kommande vigslar man kommer jobba på... Nu har det varit ett tag med Sonja Alden " för att du finns" som varit poppis, och länge har folk i stugor som vill bekräfta sin kärlek gjort det med "Aldrig ska jag sluta älska dej".
Det låtvalet fattar jag väl inte riktigt, För den börjar med nåt om att " - jag har aldrig varit någon skönhet eller så..." eller nåt åt det hållet, och den är så....ja undfallande på något vis, att man inte är någon särskild och att man är tacksam att NÅN älskar en.
Men melodin är ju fin, och refrängen.
Det är kul att jobba vigslar och se klänningen och hur nervösa dom är, oavsett om de gifter sig med en som dom bott ihop med i femton år, ´skaffat barn med, bajsat med öppen dörr inför och levt halva livet ihop....ändå är dom nervösa.
Jag vet inte om jag skulle vara så nervös om sambon o jag fick våra stora tummar ur baken och gick te prästen. Det är ju bara att konfirmera något som redan ÄR.
det hade ju varit en helt annan grej om man bara känt varann i några veckor, och sen skulle stå där o undra om människan kommer säga ja eller nej inför alla.
Nå väl. När man väl står där kanske man är nervös ändå, fast å andra sidan. om jag ska stå NÅNSTANS överhuvudtaget o säga ja så kommer det bli i ett kapell i las vegas ändå. och då säger jag inte "ja" utan " I do". och vi lär inte ha släkten med oss dit så då behöver jag inte vara nervös för nåt alls.,
Kommentarer
Trackback
