ännu en sprängfull dag till ända...
Har stimmat mest hela dagen idag med, från hem till skola och dagis, barn som inte vill lämnas, till jobb, från jobb till skola hämta barn, iväg till barn-musiken, lämna barn ,hämta minstingen på dagis tillbaka till barn-musiken, hämta mellan pojken, hem, byta om, lämna minstingen hos farmor, åka iväg till nässjö o bup, möte där i en o en halv timme, tillbaka hem, hämta barn, re med bil, iväg till affär hemma vid åtta, göra smörgåstårta,städa.....bla bla
hur stimmigt som helst.
imorgon fyller sambon 30 år och han är hjärtligt välkommen in i medelåldern...
nu ska jag samla tankarna, be en godnattbön för Sabina, som har väldigt kort tid kvar på denna jord, men som inte ger upp ändå....
märkligt. man börjar följa nån blogg, den leder till en annan blogg och vips sitter man där och är hur engagerad som helst.
jag känner inte Sabina Najjar ALLS. men på något sätt, genom hennes intensivt ärliga raka och gripande sätt att beskriva sitt liv så KÄNNS det som man känner henne, och man lider verkligen MED henne.
För er som inte vet, har hon drabbats av malignt melanom, och det har spridit sig ordenligt. Hon har pendlat mellan hopp och förtvivlan men ÄNDÅ behållit sin livsglädje och lyckats få in en vardag i allt kaotiska.
Jag själv känner att jag önskar jag haft en tiondel av hennes glöd, och någonstans där inne i mig hoppas jag såå innerligt att ett mirakel ska ske. för hennes skull. för hennes små barns skull. för oss allas skull.
Men nu verkar sanden i timglaset rinna alldeles för fort och himmelen ser mörk ut, men å andra sidan så är det ALLTID mörkast innan gryning...
så jag tänker be för Sabina och skicka ut tankar om tillfrisknande i universum...
så min stressiga dag känns....obetydlig. och än en gång mår jag nästan dåligt över hur ytlig jag är som suckar över att behöva göra en smörgåstårta en kväll....livet är större än så!!!!
hur stimmigt som helst.
imorgon fyller sambon 30 år och han är hjärtligt välkommen in i medelåldern...
nu ska jag samla tankarna, be en godnattbön för Sabina, som har väldigt kort tid kvar på denna jord, men som inte ger upp ändå....
märkligt. man börjar följa nån blogg, den leder till en annan blogg och vips sitter man där och är hur engagerad som helst.
jag känner inte Sabina Najjar ALLS. men på något sätt, genom hennes intensivt ärliga raka och gripande sätt att beskriva sitt liv så KÄNNS det som man känner henne, och man lider verkligen MED henne.
För er som inte vet, har hon drabbats av malignt melanom, och det har spridit sig ordenligt. Hon har pendlat mellan hopp och förtvivlan men ÄNDÅ behållit sin livsglädje och lyckats få in en vardag i allt kaotiska.
Jag själv känner att jag önskar jag haft en tiondel av hennes glöd, och någonstans där inne i mig hoppas jag såå innerligt att ett mirakel ska ske. för hennes skull. för hennes små barns skull. för oss allas skull.
Men nu verkar sanden i timglaset rinna alldeles för fort och himmelen ser mörk ut, men å andra sidan så är det ALLTID mörkast innan gryning...
så jag tänker be för Sabina och skicka ut tankar om tillfrisknande i universum...
så min stressiga dag känns....obetydlig. och än en gång mår jag nästan dåligt över hur ytlig jag är som suckar över att behöva göra en smörgåstårta en kväll....livet är större än så!!!!
Kommentarer
Trackback
