gladmymlan

...solen skiner, fåglarna kvittrar / skriker...våren står och knackar på dörren.
Och jag är hur blä du vill.
ont i halsen, uttråkad och halv-ångest.
När man har ångest, i alla fall som min, är det som att man står utanför och "tittar på". Solen kan lysa, barnen vara ute  och skoja och sparka boll, jag kan vinna en mille på triss, det spelar ingen roll. det händer som om man ser det på teve, man är liksom inte delaktig i det hela, man bara iaktar, men kan lika gärna bara gå  o lägga sig.

Den brukar komma som ett brev på posten, om man är lite stressad, ångesten. då står han där med sitt fula tryne och glor.

Och när han gjort inträde, då blir det som ett lemmeltåg av negativa tankar som jag vet jag kan få stopp på, men orkar inte.
Det enda man känner inuti, är att inget spelar någon roll, och jag har ingen lust att vara med.
världen är bara full av egoistiska idioter, och av människor som ljuger eller hela tiden tänker på sig själva först innan dom tänker på nån annan.

jag är säkerligen en sådan själv, det är jag medveten om. Men det gör inte saker lättare.
jag tror inte riktigt jag gillar människor så där överlag. Det är ett fåtal, som är vettiga, men enormt sällsynta egentligen...
Och det gör mig sorgsen.

Det är svårt att beskriva känslan utan att falla in i "alla är idioter utan mej och stackars mej"-snacket,
men det finns mer på en människas insida än man tror, men för min del, har jag märkt att det hela tiden ska hackas på eller skrattas åt, gärna lite rått om man råkar prata för mkt eller ha en stark röst eller vad det nu är.
man får inte ha åsikter, man ska inte kunna något om nåt, man ska inte ha ideer eller drömmar, man ska alltid bara skratta eller åtminstone le, man ska VARA som alla andra. absolut inte vara originell eller tycka lite som man själv vill.

ärk. jag är nog bara allmänt trött på allt.
 men det är en enorm skillnad på djur och människor.

Lill-hunden är ju någon som ALLTID  är på MIN sida. Som alltid skulle gå i försvar för MEJ, som tycker att just JAG duger som jag är. som inte ställer några KRAV och som alltid finns där för en, utan att kräva mer än lite mat tillbaka. Han finns där för mig, ALLTID. och det är ju löjligt vad lite det krävs för att känna sig älskad egentligen...
SÅ enkelt det är.

vet egentligen inte om man behöver så mkt mer än så. En vän som FINNS där. alltid. Som aldrig skulle få för sig att skratta åt en, vara överlägsen eller se ner på en. Bara ovillkorlig kärlek.
Kanske börjar jag bli sjuk.
Kanske har jag jobbat för många begravningar senaste tiden.
Kanske är jag depprimerad.
Kanske är det dags för lingon-vecka snart.
kanske är man ännu lite deppig för att Sabina faktiskt dog...
Det var lite som att se en film, där man verkligen tror det ska sluta lyckligt, men så slutar det som i verkligheten istället. människan vinner aldrig, Kan det jävlas så gör det självklart det.
vinner du tiotusen på lotto, räkna med att pannan går sönder hemma.
är du två veckor ifrån en ny medicin som kan göra dej frisk, ja visst dör du då innan veckorna gått.
Man ska liksom inte få HA hopp, det ska vara jävligt, jobbigt, tungt och eländigt.

huga så trist bloggande det blev här igen.
men vissa dagar är verkligen skit.
Snart är det helg. Ska ta mej i HAMPAN snart.