gladmymlan

...har återigen visat sig här, trots att jag förklarat måånga gånger att han inte är välkommen.
Ångest är lurigt. jag har stress-relaterad ångest, och har haft en ganska turbulent tid  på jobbet,  och mycket som inte fungerat, och för stor arbetsbörda, för lite folk och helt enkelt för stressigt under för lång tid.

Då kliver han fram som gubben i lådan, ångesten.
jag visste inte vad det var, för två och ett halvt år sen. vaddå ångest. vad är DET?

det var innan jag nästan ramlade in i väggen. Det som är lurigt, i alla fall för mig, var att jag nte kunde koppla ihop symptomen. För mig visade sig bara ångesten att jag kunde sätta mig i bilen för att ta mig från punkt a till punkt b, men vågade inte. Kände en istinktiv "rädsla" för att åka. Jag kunde bestämma med en jobbarkompis att "du åker dit så sticker jag dit"
och allt verkade vara ok. Men när jag skulle sätta mig i bilen och sticka iväg, tog det stopp. Jag kunde inte åka nånstans mer än möjligvis hem.
Sen fick jag som en panikattack, svetten forsade och hjärtat bultade och jag var helt övertygad om att jag skulle dö, och dessa panik-attacker kunde komma i alla möjliga konstiga situationer. När som helst, var som helst.
Då blir man ju rädd för att göra något, för de där attackerna kunde ju komma i en affär eller i skola eller på jobb eller var som! Så ångesten föder MER ångest...

känslan sitter i bröstet, lite som att vakna på morgonen med en känsla av att gjort något oförlåtligt, typ mördat någon eller varit otrogen eller nåt annat, ett tryck över bröstet och en oroskänsla att nåt är FEL FEL FEL....

nu efter  en massa kognitiv beteendeterapi och sunt förnuft, lyckades jag bli rätt fri från ångesten nästan ett år, men nu har han hittat hit igen..

fast denna gång inte så stark. än i alla fall. Men jag har en enorm "motvilja" mot att göra nåt. alls. hemma går bra, vara med barnen går bra, men sätta mig i bilen och åka nånstans...inte så bra. Jobbet i dag har varit en pina.

när man har ångest på inmarsch som jag antar jag har, gör det att ALLT blir så mycket svårare..

sånt som vanligtvis är så enkelt, blir ett helt agent-uppdrag, som att klättra över ett berg typ.

ex på sånt som är urjobbigt just nu:

- lämna barn i skolan och på dagis. ( varför vet jag inte, men det är som att simma i sirap)
- köra ut till jobbet.
-kliva ur bilen. innan jag klivit ur bilen har det säkert tagit tio minuter....
- handla (rena döden när man är ångestfylld)
- träffa andra människor (skitjobbigt för man är inte sig själv)
- sova på nätterna...jag vaknar säkert en gång i halvtimmen och tittar på klockan.
 - vakna på morgonen...är ju hur trött som helst.

sen, HEMMA går det bra, för då är jag i min "borg". Men vem kan leva sitt liv så här? Sen vet jag det kommer bättre dagar, när ångesten krypit in i ett hörn nånstans och gömt sig, men just nu försöker jag att finna en lösning på det, visserligen antar jag att mina tidigare hjärtklappningar var kroppens sätt  att tala om att jag var på fel spår, och att det inte var bra nånstans i livet, och då har ju DOM en naturlig förklaring.
men vad mer kan jag göra? mkt handlar om acceptans, och mind-control, medveten närvaro och lugn och ro. Men jag hinner ju aldrig få lugn och ro, och nu känns det som om jag vore ett gammalt bil-batteri som måste laddas upp för att kunna fungera.

men jag har liksom inte tid att " ladda upp igen"....tid tid tid. Men inte fasen vill man må dåligt när det är soligt väder, snart valborgsmässoafton, och en härlig tid, min favorit årstid. Då vill jag ju må bra och vara GLAD. 
Fast, visst, glad är jag ju, så länge jag är hemma i mitt näste, med mina närma omkring mig. Känns som att ångesten är väldigt mycket arbets-relaterad.
sen är jag ju inte utåt-agerande så att jag någonsin gråter, jag släpper inte fram känslor så lätt, och då tror jag man bygger upp något istället för att frigöra energier, så sen tillslut exploderar man väl. 

nu måste jag visst gå ut och kolla vad killarna gör. Det blev visst ett lite gnälligt bloggande idag. förlåt.