adhd,aspergers och jag

Jag vet inte men senaste året har verkligen mitt intresse väckts för den typen av frågor som berör barn med adhd-problematik, med ex bristande impulskontroll, koncentrationssvårigheter, dåligt minne, störande beteende mm.

Min son har allt detta, och jag FÖRSTÅR att han i andra ögon är en ganska "jobbig" och "irriterande" "ouppfostrad" pojk.
MEEN. det är så otroligt ledsamt att se att förståelsen för de här typen av f-u-n-k-t-i-o-n-s-h-i-n-d-e-r är så liten i dagens samhälle, trots all information som finns.

Varför är det INTE ok att säga "men upp och hoppa nu och spring lite" till en rullstolsbunden, men HELT OK att säga till ett barn med för lite noradrenalinhalt att "skärp till dej nu, du måste lära dej att lyssna och sitta still"...

VAD är det som gör att man så lätt blir jätte irriterad på adhd-pojken, medans den blinda flickan får alla sympatier?

Självklart förstår jag, om smärta sitter synbar, kan man inte undfly den ens som åskådare, det blir så total, man SER att personen har ett handikapp, och ens instinkt att vara till hjälp kryper genast fram

Ett barn som bara sitter och har konstiga ljud för sig i klassrummet, eller tvångsmässigt mååste säga nynct sjutton gånger i rad, ett barn som PÅ GRUND av sitt funktionshinder, är ett störande element i klassrummet, ett barn som PÅ GRUND AV sitt funktionshinder, är impulsstyrd och därför hamnar i konflikter mkt snabbare än andra barn...vems hjälpande hand sträcks fram där???

Vi har avverkat tre resurspersoner, varav ingen så vitt jag förstått, är intresserad av att vara RESURS  åt min pojk, utan gör det för att den är beordrad av sin chef att vara just en resursperson, och så får den ju mer timmar med vilket  är lika med mer i plånboken.

ingen verkar (eller inbillar jag mig för mkt, man är ju känslig som bokstavsmamma) på allvar  tycka OM min son för den strålande stjärna han är av dessa resurspersoner.

Och det faller sig ganska naturligt att det är så tyvärr. Ett barn som mestadels bara visar upp sina jobbiga sidor, gör ju sig svårare att älska, än ett barn som visar sin allra bästa sida hela tiden.

OM det inte råkar vara så att man är MAMMA till det bokstavsbarnet. För vad jag lärt mig genom åren, så är kärleken om möjligt ännu större, när han är som "värst".

Det har tagit gråt coh tandagnislan, men jag har äntligen hajat grejen med L. Det är ytters få gånger jag blir ens irriterad på honom längre, eftersom jag nu ser "igenom" adhd:n och ser honom för den han är.

och de gånger han råkar vara borta hemifrån (vilket inte händer säärskilt ofta då han är väldigt förändringskänslig)
så är tomheten enorm. tusen gånger större än med de andra barnen.
Han är så MYCKET  av allt, så när han tar med sig själv och allt sitt "mycket" så finns ett otroligt stort tomrum kvar.

man förstår inte vad man ska göra med all tid när adhdkillen flytt fältet för några timmar....

Förr kunde jag nästan pusta ut litegrann, men nuförtiden är jag bara helt ...ensam utan adhd/aspergers-karusellen ständigt igång.

tänk vad fort man vänjer sig vid detta.
Och tänk vad mycket man lär sig i och med att ens barn har detta funktionshinder.

jag har lärt mig otroligt mkt, ex hur människor ÄR när det är något dom inte förstår
hur otroligt välvillig skola är när man har ett exemplariskt barn, och hur vidrig skolan är, när man har ett barn som itne passar i "mallen"

två sidor av samma sak.

jag skulle i varje fall som helst inte vilja byta ut en sekund av mitt liv med alfabetet, det är lärorikt ,intressant, ger optroligt mkt tålamod och kraft även om det även naturligt vis tar energi då man ser att barnet mår dåligt av och till.

Men på något vis är jag stolt. stolt över L och hans enorma unik-itet. han är verkligen i en klass för sig, klarast lysande stjärnan av dom alla, och detta trots eller kanske tack v-a-r-e adhd/ as.....


Kommentarer
Postat av: pernilla

jag tycker ludde är underbar precis som han är. och hade jag varit frisk hade jag krävt att få var hans recus ett jobb jag med glädje skulle tagit. kram din vän Pernilla

2009-04-25 @ 16:42:45
Postat av: Ankan

Ludde är en underbar pojk, underbar fantasi & lär oss att se från flera vinklar än bara den vi är van vid.Dessa barn/ungdommar/vuxna ger så mycket & jag skanar mitt gamla jobb så det värker. Han fastnade hos mej med en gång & Theo frågade faktiskt efter honom förra helgen när vi var på speedway så visst fastnar han eller i Anknästet iallafall..du ska vara stolt över honom eller ni rättare sagt =)

2009-04-25 @ 21:15:18
Postat av: gladmymlan

...jo man är ju stolt över alla sina barn, de är så otroligt olika, men såklart, är det ett barn som kräver lite mer, så blir det MER tomt när det barnet försvinner för en stund. tur han har fått mobil i födelsedagspresent nu ringer han mig en gång minst varje halvtimme, om han är iväg med tony eller farmor:-)

så nu är man inte utan honom en sekund! härligt!

2009-04-25 @ 22:44:50
URL: http://gladmymlan.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0